En del saker som jag vill går inte att genomföra. Även om jag aldrig så gärna skulle vilja det. T.ex kan jag inte kapa bort en bit av Sverige så det inte blir så långt till Umeå. Och inte kan jag krympa avståndet till brorsan och hans familj heller.
Men det är inget emot den önskan jag har idag – men tyvärr tror jag den är lika ogenomförbar som de andra önskningarna jag har.
Kan någon vänlig människa se till att det inte blir söndag den här veckan. Eller, söndag kan det få bli, men kan vi inte göra ett skutt från 13/2 till 15/2????
Snälla, snälla, snälla, snääääällllla.
Får väl fortsätta drömma om att det skulle kunna gå och att jag slipper bli påmind om allt vad kärlek innebär, och att jag är ensam och allena, igen….
Igår var jag allmänt deppig. Det var tungt och jag kände att jag var tvungen att tänka om, tänka nytt, tänka rätt.
Idag vaknade jag och kände, jaha. vad ska jag göra nu då…
Så läste jag lite bloggar, och mitt där i RSS-flödet fanns en hälsning med en Lars Winnerbäcksång. Jag vet inte säkert om det var jag som var den där ”någon annan” som behövde höra den, men jag lyssnade på den gång på gång på gång på gång. Har aldrig varit någon Winnerbäck-fantast. Men hans texter var riktigt bra när jag väl lyssnade på dem.
Så ringde telefonen, och livet svängde igen. Även om det inte blev som jag hade tänkt, så blev det så mycket bättre än jag kunnat tro. Det är ju så det brukar bli om Gud får leda. Och att Han skulle få leda var bönen jag bad när jag somnade igår.
Med detta luddiga vittnesbörd som grund vill jag att du läser följande citat från Anniellen
Bara för att jag inte orkar mer, betyder inte det att jag lägger mig ner och ger upp.
Många gånger har jag varit så otroligt trött, men än har jag inte gett upp!! Och än lär ni inte bli av med mig. Inte om jag får bestämma i alla fall.
Insåg just att kvällen nog blir rätt lång här i Lindströmska residenset. Att jag har tänkt helt fel ett tag.
Hoppas att Notting Hill finns på Voddler. Annars får jag rota fram någon Notting Hill – aktig film istället.
Men först kommer ett filmklipp där man kan snacka om ögonmått.
(lyckades inte lägga in det här på min blogg, så det blir en länk istället.) Klicka er dit och kolla.
Nu väntar Notting Hill.
kram på er.
Jag är en sådan där människa som förknippar minnen till olika låtar och grupper. Och nu kom ett minne över mig, så tydligt.
Jag sitter nämligen här och skriver på en text till församlingsbladet. Lyssnar på lite olika listor från Spotify, men har fått gnäll för att jag lyssnar för mycket på min grubbel-lista. 
Så idag tänkte jag att jag skulle lyssna på något annat.
Hittade några skivor från Petra och började lyssna… Men rätt som det var fick jag akut behov av att lyssna på Louie Weavers trumsolo… Hittade det på You tube.
Och vilka minnen jag fick.
Lakritsbitarna från gott och blandat-påsen. De där runda med massa hål i.
Raka vägar i Baltikum. (Jag är övertygad om att de satt en pinne i Riga och en någonstans i Litauen – så drog de ett snöre mellan pinnarna och drog vägen längs snöret – inga onödiga kurvor där inte. )
Kenneth and the Knutters.
Och så min stora trummisidol Johan (Jag tror inte det kommer som någon vidare stor överraskning Varken för dig eller någon annan som fanns med där på den tiden. Spelar du lika bra nu för tiden? 
För övigt minns jag fortfarande trumsolot under spelningen med Leif Göran´z eller vad ni nu hette.)
Tänk vad man kan förknippa med musik. och tänk vad mycket gladare jag blev av att minnas de där raka vägarna och lakritsbitarna. Och trum-minnena.
Tur att jag blivit äldre och klokare och kan le åt de där minnena idag, utan att bli tvärgenerad
(Har du inte läst de tidigare delarna? läs här)
Den här delen har jag funderat på lääänge. Hur jag ska berätta just det här har snurrat i mitt huvud sen jag skrev del 1. Det är svårt. men här kommer den. Återigen – detta är bara mitt perspektiv.
Bröllopet
Dagen var tryckande varm, med en och annan regnskur. Jag kände mig vacker!!! Klänningen var underbar. Vigseln jättefin. Festen otroligt rolig. Gästerna trevliga. Morfars tal så morfaraktigt. Hans kompisars spex så träffsäkert. Alla brödernas tal så underbart härliga.
Men ändå är det inte det jag minns bäst. För minnet från den helgen är dränkt i jobbiga minnen från bröllopsnatten. Jag grät så det skvalade. Innan dess har jag aldrig gråtit så det gjort så ont. (Dock har det hänt en gång till – knappt 2 år senare. ) Till sist tröstade han mig – för att inte de andra på hotellet skulle ringa receptionen – det var så Han sa sen.
Dagen efter bröllopsdagen var inte mycket bättre. Där och då insåg jag hur livet som gift med drömpojken skulle te sig.
Då trodde jag att det bara var saker som hände för att alla inblandade var trötta och utarbetade.
Men tyvärr hade jag fel.
Här har det varit mycket tyst ett tag.
Blev visst så. Inte så planerat, mer för att jag inte haft så mycket jag velat skriva om.
Min jobbvecka blev tung och när väl ledigheten kom var jag riktigt trött. Första dagen gjorde jag inte mycket nytta alls. Hade väl fortsatt med det länge om inte en kompis dök upp och petade i mig lite kvällsmat och filosoferade lite. Så där fortsatte det i både fredags och lördags och idag. Har haft lite olika matsällskap men sluppit äta själv.
Insåg att det är en sak jag avskyr med livet som frånskild. Att göra allt själv. Ingen annan som städar, diskar och som man kan prata med när man äter. Efter mötet idag var vi några som slog ihop våra kloka huvuden och kom fram till att vi skulle laga mat ihop. Så det trillade in två personer som aldrig lagat mat i mitt kök (de tänkte inte alls enligt min logik – inte en sak hittade de på första försöket – kändes det som i alla fall) De lyckades i alla fall få ihop en otroligt god lasange. Men när vi hade ätit och satt och pratade smet jag iväg på toa och de där herrarna började diska. Jag hörde dem och jag satt där och bet mig i läppen för att inte börja gråta.
Åh vad jag saknar att höra hemmaljud, i min lägenhet, som inte jag orsakar.
Tystnaden är tryckande.
nu är jag så otroligt galet trött. Idag på morgonen vaknade jag och låg i sängen en lång stund och tittade på en halvdöd blomma. Kändes som att den blomman mådde mycket bättre än vad jag gjorde.
Till sist klev jag upp och började morgonbestyren. Fastnade i duschen, gungstolen, soffan och en stol i köket innan jag orkade klä på mig. Låg i soffan en stund när jag ätit frukosten och kände mig som … jag vet inte vad. typ en blöt plastkasse… den är tung och ihoptrasslad. Inte mycket att ha.
Kände hur tårarna började rinna. Hur skulle jag orka ännu ett dyngspass. Det är underbart med en hel vecka ledigt, men det är surt när jag har jobbveckan, och ska jobba 4 pass rätt tätt. Det funkar, men när det är dags för sista passet så är jag rätt mör.
Idag skickade jag iväg ett mass – sms. Till några goda vänner som jag vet bryr sig. Talade om hur det kändes och bad dem be en extra bön för mig. Jag hann inte ens få iväg sms:et till alla innan svaren började trilla in. Glada tillrop, varma kramar, och löfte om tankar och bön.
Dagen har gått super. Ska strax gå och lägga mig. Sen är det bara frukost och långledigt. Ska bli skönt det.
Känner att den här veckan har tagit på krafterna. Det har varit mycket som snurrat i mitt huvud. Och jag har varit ovanligt social. Det är ju trevligt. Men alla samtal har gjort att sorg och ilska väller upp… igen.
Det sägs att det ska vara nyttigt.
Men imorgon ska jag och videon ha en dejt. Vi ska umgås och kolla på Walk the line och sen 27 dresses. Tror jag.
Men i söndags trodde jag att jag skulle se Wall-E, Mamma Mia och Notting Hill. Jag såg Wall-E.. ja, i alla fall 20 minuter. Sen var jag social resten av dagen. Och det led jag inte av.
Så jag får se hur det går med dejten imorgon – alltså med videon. Kankse blir social i alla fall. Grubblar på livet med någon. Kankse. Eller blir det videon. Mest troligt videon.
Läste på Dagen om Simon Ådahl.
Bönemöte på Facebook. Det skulle man kanske ordna. Ska ha det i åtanke. Tror Gud hör alla böner!
Åsikter någon?
Bra ide?
Dålig ide?
Något som du skulle vilja vara med på?
Annat förslag?
Jag tror på det i alla fall!!
(Har du missat de andra delarna – läs här)
Det är nu det riktigt svåra kommer. Jag vet att jag bara berättar min sida av saken. Jag försöker ställa mig utanför och se det som hände objektivt, men jag tror inte jag kommer lyckas så bra, faktiskt. Så med detta vill jag bara upplysa alla läsare om att jag inte alls tror att jag är oskyldig. För det vet jag att jag inte är.
Bröllopsplanering.
När vi började tänka på bröllop mer konkret hade vi redan varit på 4 bröllop tillsammans. Alla 4 var släkt och vänner till mig och följaktligen fanns det en viss likhet i upplägget. Jag märkte på Honom att det trots att det inte var så många mil i avstånd (från Hans hemmaplan) var det en annan kultur än den Han var van vid. Uppenbarligen gillade han det han såg, för jag förklarade att det är så jag tänker när jag tänker bröllop. Och följaktligen ett sånt bröllop jag skulle planera… Men det var inget som han hade något emot.
När vi diskuterade bröllopsplanering ansåg Han att jag kunde planera och sköta allt med bröllopet och Han kunde koncentrera sig på att jobba och tjäna pengar så vi kunde betala allt. Den reaktionen var väl rätt väntad – många blivande brudar förklarar att brudgummen inte är så intresserad av detaljerna i planeringen.
Men det skulle visa sig att det inte alls skulle bli så.
Jag hade inte varit den där tjejen som hade drömt om allt om bröllopet sen barnsben. Jag visste att jag ville ha en enkel klänning och inte massa ”krimskrams” överallt. Annars skulle det vara ett rätt traditionellt bröllop. Men ju mer jag läste och funderade. Desto mer insåg jag att jag ändå hade en rätt klar idé på hur jag ville ha det.
Jag bläddrade igenom massa olika bröllopstidningar och läste tips, tittade på bilder, läste om andras bröllop osv. Sökte inspiration och idéer. Jag ”presenterade” de där tankarna för honom. Det blev många timmar när vi tillsammans funderade fram och tillbaka. Jag ville veta vad han tyckte. Vad han ansåg var fint. Vad han absolut inte gillade. Hur han tänkte. Vad som var viktiga saker som vi absolut inte fick missa och vad som var flexibelt och vad som var absolut NEJ på. Så att jag kunde planera utefter de där ramarna. Det var inte många saker som han påstod var viktiga och de få sakerna fick han igenom utan någon större diskussion. Om han ville ha det på ett sätt så fick han det. Svårare än så var det inte för mig.
Nu visade det sig att bara för att Han och jag bestämt något så var det inte självklart att det skulle bli så. Många hade åsikter och tyckte att just deras argument var det självklart bästa. Det kunde röra sig om blommor, mat, gäster, tårta, program, häftet, värdfolket, fotograf, bordsplacering, möblering av lokalen osv. Diskussionerna blev många och långa där jag med jämna mellanrum insåg att de beslut vi hade fattat innan - inte alls var vad Han tyckte när de debatterades med andra. Men när vi pratade om det i efterhand hävdade han ändå var det så Han tyckte. Jag bad Honom flera gånger att stötta mig i debatterna- hela tiden – inte bara när vi var själva. Så jag skulle ha en chans att veta vad han faktiskt menade.
Ex: Om det var viktigt för honom att det var X som fotograferade så kunde vi ta X. Men om han först sa till mig att han gillade Y bäst (som var min favorit) men i ”debatten” höll med andra om att X var bäst – var det svårt för mig att hänga med i svängarna om han sen ändå ville att jag skulle ringa och boka Y för att det var honom Han egentligen ville ha. Dessutom så fick han det till att verka som att jag bestämde allt eftersom de runt omkring bara hörde att han sa att han ville ha X och jag sen ändå ringde och bokade Y.
Från min synvinkel kändes det som att alla sådana diskussioner uppstod med hans familj. Jag vet att det inte alls är hela sanningen. Men där och då kändes det så. Antagligen var det så för att mina föräldrar har samma ”bröllopskultur” som jag har. För dem var många av mina tankar och idéer naturliga. Vilket det inte var på samma sätt med hans familj.
Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att det vid många tillfällen var så att tipsen som kom fram under de där diskussionerna var riktiga guldkorn. Vi fick tips på både fotograf, frisör, festlokal, matansvariga, konditor som var riktigt bra. Väldigt riktigt bra faktiskt. Och det är jag väldigt tacksam för. Men det var riktigt jobbigt att hela tiden hålla fokus så det fortfarande var det bröllop som Han och jag ville ha. Som han och jag hade bestämt att vi skulle ha.
Jag fick många tips om att släppa ansvaret, be om hjälp. Men jag insåg att i samma stund som jag gav bort bestämmanderätten så skulle det bli ett helt annat bröllop än det jag/vi ville ha. Då skulle gerberan på borden försvinna all världens väg. Lokalen skulle möbleras helt annorlunda. Gästlistan skulle se helt annorlunda ut. Liksom en hel del annat. Det var i alla fall en väldigt stark känsla jag hade. Kanske hade det gått bra, men jag vågade inte chansa.
Men tro inte att det var jag som skötte detaljerna, trots att det var så det var bestämt. Telefonen gick varm hela tiden. Jag skulle avlägga rapport om vad jag hittat för fotoalbum till gästbilderna, hur häftet till kyrkan såg ut, vilka bilder som skulle användas till inbjudan, vad det fanns för alternativ på blått papper till inbjudan. Och innan jag fick köpa något av det eller skicka iväg något skulle Han kolla på det. Vilket gjorde att jag ena veckan sprang rundor för att hitta fotoalbumsalternativ och veckan efter sprang samma runda med Honom i släptåg för att han skulle säga sitt OK på det album jag hade valt. Dessutom ville han kolla på de albumen jag inte hade tagit med på listan över alternativ så jag inte hade missat något. Det som jag inte fick ihop var varför han skulle titta på albumen som jag hade valt bort - De där som det var svarta papper i (ville ha vitt papper) och som hade konstig storlek så att det skulle bli svårt att få resultatet levande och fint. Jag menar. Han skulle ju inte göra albumet sen, och knappt vilja titta i det heller för den delen. Men ändå skulle han bestämma storlek och färg och form. Ibland kände jag mig som någon slags sekreterare.
Jag planerade och han accepterade. Eller la in ett veto. Mycket fick jag göra om.
Den våren brände jag ut mig. Men det insåg jag inte förrän långt senare.
Under den här tiden såg jag sidor hos drömpojken som jag inte hann reflektera över. Som jag helt enkelt tolkade som att han var lika stressad över livet som jag var. Och jag reagerade ju konstigt ibland för att jag var överstressad, och då var det ju inte konstigt att han reagerade på stressen han med.
Men tiden skulle utvisa att de där sidorna satt djupare än bara stress.
